Ljudet av en hammare mot glödvarm metall ekade ut över de vackra högländerna. Men efter många slag mot städet lät smeden hammarslagen tystna och sakta, ebbade de ut över kullarna. Kullarna som fortfarande visade tecken på att farbror frost inte riktigt hade dragit sig tillbaka för vårsolens värme.

Han lät sin hand greppa vattenskinnet och kramade ut livets vätska över sina torra läppar. Han kunde känna hur den obehagliga känseln i hans strupe bytes ut mot det välbehag som bara en vätska kunde skänka en törstig varelse. Våren var här och snart skulle han återförenas med sina fränder, ett leende formades på hans läppar.  Hans dagdrömmande bröts av gnäggandet från en diabolisk häst som stegrade framför den röda, nedgående solen.

Förbövelen!!! Hur kunde detta ske, mina syner har visat sig sanna. De hotar min fortlevnad. De måste förgöras....